En kärleksförklaring...

Jag har aldrig riktigt tänkt på det, kanske
mer eller mindre tagit det för givet. Inte för
att jag inte uppskattar allt, utan för att det
helt enkelt alltid har funnits där. Enda från
början.

Nu sitter jag här mitt i natten, sömnen
vägrar ge mig den vila och ro jag skulle
behöva och självklart kommer tankarna
till mig. Det är ju så det är, när allt är tyst
och mörkt omkring en får tankarna och
känslorna tid att gro innuti.

När jag låg i sängen och försökte somna fick
jag en känsla av.....oro. Av att något väntar
runt hörnet och plötsligt kände jag en stark
vilja att skriva. Skriva här och berätta om
min bästa vän - för det är ju så det är!
Min allra bästa vän. Jag säger ofta till henne
att jag älskar henne, för det gör jag. Mer än
man kan tro är möjligt faktiskt. Och jag
hoppas innerligt att hon vet hur oerhört
tacksam jag är för all hjälp, stöttning och
kärlek som hon osjälviskt strör omkring sig.

Hon har slitit hårt i hela sitt liv. Arbetat hårt
och mycket. Hon har tagit hand om tre egna
mer eller mindre hopplösa barn och varit
dagmamma åt ett gäng andras. Hon har städat,
lagat mat, handlat, tvättat och sett till att vi alla
har det vi behöver, aldrig har det fattats något
särskilt inte kärlek!

1993 blev hon mormor för första gången, 1996
kom nästa barnbarn....sedan har det rullat på.
Och vilken fantastisk mormor mina barn fick!
Det har alltid funnits ett nära, kärleksfyllt och
varmt band mellan mina barn och deras mormor.
När jag ser tillbaka undrar jag om inte mina två
förstfödda spenderade mer tid tillsammans med
sin mormor än med mig. Vilket gör mig lycklig
att tänka på!

Genom alla problem, sorger och allt annat elände
som jag har ställt till med i min 41-åriga
resa genom livet har hon stått där bredvid mig.
Redo att rycka in om och när jag behövde. Jag har
alltid känt mig trygg i den vetskapen och jag kan
bara önska att mina egna barn kommer att känna
den tryggheten när dom stöter på problem.

Nu är min mamma pensionär och hon fortsätter att
finnas där för oss andra runtomkring henne. Alltid
alla andra. Hon vill oss alla så väl, och ibland undrar
jag om hon riktigt hinner med sig själv.
Min stora önskan är att hon ska vara mer rädd om
sig själv, ta hand om sig själv.

Lillaste mamma. Det är så mycket jag skulle vilja säga
till dig, så mycket som jag känner att jag inte har
sagt. Först och främst - jag älskar dig! Du är min
stora förebild och jag hade nog önskat att jag fått lite
mer av dina gener än jag fick. Medan du är den starka
och kloka är jag den svaga och dumma. Jag är ingen
sämre människa för det, men om jag varit lite mer lik
dig hade kanske mitt liv sett väldigt mycket annorlunda
ut än vad det gör.

Tack lilla mamma för allt. För att du alltid, alltid, alltid
finns där! Jag kommer aldrig någonsin att kunna sätta
ord på min tacksamhet och kärlek och jag önskar så
att jag på något sätt någon gång ska kunna gottgöra dig,
att göra för dig, det du har gjort för mig.

Jag är så stolt över att få vara din dotter!

Någonstans läste jag en tänkvärd artikel där någon
påminde mig om att man ska berätta vad man känner
och inte hålla på det. En dag är det för sent, och man
kan få ångra sig för att man inte sa allt det där man ville....

Nu har jag sag....nä, skrivit det :o) Nu måste jag ju bara
se till att du läser det också!

Kram på dig älskade lilla mamma, du är så värdefull
och go! Vi älskar dig allesammans! <3