Nyss låg jag i min säng, men ångesten kväver
mig långsamt när jag ligger där så jag var
tvungen att kliva upp. Annars hade jag tillslut
börjat skrika högt, gråta vilt och slå omkring
mig. Så känns det i alla fall. Bättre då att kliva
upp och gå undan, låta Stefan sova. Han
behöver det.
Jag trodde i min enfald att livet inte kunde bli
så mycket värre än det var. Inser nu att jag hade
helt jävla fel. Såklart det kan bli värre! Och värre!
Mitt helvete tar aldrig slut och jag hoppas ha
orken att fortsätta kämpa. Kämpa mot min
ångest och kämpa mot myndigheter. Kämpa,
kämpa, kämpa. När orken tar slut vad händer
då?
Det är snart jul. Min son tindrar som den lilla
stjärna han är, 6 år och så totalt ovetande om
livets små krumsprång som förde honom in i mitt
liv. Jag vill som alla andra föräldrar ge honom en
glädjerik jul. Julklappar. Julgran. Allt som hör till.
Men alltmedan jag försöker upprätthålla hans
glädje och förväntan, går jag sönder mer och mer
för varje dag. För jag upprätthåller en illusion.
Jag vet ju innerst inne att det inte kommer att
bli någon jul här, men jag hänger på mig skygg-
lapparna och har inte hjärta att förstöra all den
härliga julgläjde min 6-åring bär på.Jag vill att han
så länge det är möjligt ska få bära på den glädjen,
precis som alla hans vänner gör. Jag älskar honom.
Men det hjälper inte - i år blir det ingen jul på
Södra Vägen. Det blir inte ens en julgran.
Och det är MITT fel. Min ångest fel. Min oförmåga
att "rycka upp mig". Min oförmåga att leva mitt liv.
Jag har kämpat så hårt, snälla tro mig! Jag kämpar
hela tiden. Så hårt. Så länge. Och jag kommer ingen
vart. Och det är dom jag älskar mest som får betala
för min oförmåga.
Barnfattigdom, jag läser om det dagligen. Tänker
att det inte längre bara är något jag läser om,
utan inser att det faktiskt är något mina egna barn
faktiskt lever i. Och det svider, och mitt livsfacit är att
det går jävligt fort utför när det väl börjar rulla. Fortare
än jag någonsin kunnat ana.
Jag var nog dömd från början, från allra första andetaget
skulle jag tro. Men jag höll åtminstone ut till jag nästan
nådde fram till det magiska 40 strecket. Sedan brast
det. En vek människa med klent psyke som inte fixar
livet. Med barn som är så ohyggligt oskyldiga, som
jag skulle kunna ge allt för. Som jag älskar så det gör
ont och som jag är så stolt över att jag nästan går
sönder. Och jag är samtidigt så fylld av skuld över
att jag inte kan ge dom något bättre än det här......
Nu är jag trött. Så oerhört trött. Jag borde sova, men
jag kommer inte att kunna. Alldeles oavsett hur trött
jag är och blir kommer inte sömnen att göra mig
sällskap och ge mig vila i natt. Skulden är för tung
att bära och sorgen över att inte kunna ge det jag
allra helst vill ge är för stor.
Hellre vill jag skrika, slå, svära och stånga mig blodig
av frustration, sorg och ilska.
<3
SvaraRadera