Ett steg fram, två tillbaka....

Så är det ju att ha drabbats av en utmattningsdepression
som jag har gjort. Det var tidigt på våren 2007 som jag
började känna de första tecknen. Jag tog det inte riktigt
på allvar, det var så mycket som hände i mitt liv just då
att jag aldrig riktigt reflekterade över hur jag mådde....
Det var mitt första misstag.

Sedan dess har jag fajtats mot en abnorm trötthet, ångest,
panik, sömnlöshet och total utmattning. Vid sidan om att
fajtas mot försäkringskassa då såklart.

I dag, 5 år senare, mår jag på det hela taget en hel del
bättre. Har inte så ofta ångest längre. Inte panik heller.
Men trött är jag, så inihelvete trött. Inifrån. Det tar inte slut.
Korta stunder känner jag mig pigg, och på senare tid har
det hänt att jag känt mig utvilad. Korta stunder. Men
tröttheten kommer alltid tillbaka, den lägger sig som en
uttvättad gammal våtvarm disktrasa över mig och min
tillvaro.....

I dag är en sån dag.

Men, nu på eftermiddagen, åkte jag och hämtade mitt
hjärta, mitt lilla barnbarn. Han fyller mig med en sån glädje
och det är så mysigt att få rå om honom. Han har lärt sig
sitta nu! Och står gör han, styrkan finns där i benen, men
balansen fattas såklart. Man kan ju inte annat än att bli
alldeles kollrig av stolthet.

Det enda lilla smolket i den här kärleksbägaren är
att jag vet att jag kommer att vara helt utpumpad när
jag lämnat tillbaka den lilla raringen. Kvällen kommer
att spenderas i horisontalläge i soffan - tur att jag tog
min promenad på förmiddagen idag! :-)

Önskar Dig en toppenhärlig måndagskväll!