5 år blir han idag, min prins!

För fem år sedan låg jag nere på förlossningen och var helt
slut, och väntade på att få ha min lille kille hos mig. Min
nyfödde son. Jag längtade så det värke i kroppen, jag
ville hålla honom tätt intill.....men fick inte.

Direkt efter förlossningen sprang dom iväg med honom,
han mådde inte alls bra och det fanns inget liv i den lilla
kroppen. Allt jag hann att se var två små, små blå fötter
när dom försvann ut genom dörren till förlossningssalen
med honom.

Det jag minns bäst är tystnaden. Ingen varm, rosig och
skrynklig bebis som skrek, utan bara tom tystnad. Och
rädsla som kramade mitt hjärta hårdare än jag någonsin
upplevt det. Mina tårar som blandades med Stefans.
Han måste leva.

Efter de längsta tio minuterna i mitt liv kom en sköterska
in och sa åt Stefan att följa med henne, dom hade fått igång
vår lilla kille och dom tänkte att Stefan ville träffa honom...

Lite drygt 5 timmar senare fick jag träffa honom. Jag fick
sitta i en fåtölj och låna min lille pojke som var kopplad
till massor av slangar och det pep och lät överallt. Men
han var så fin, så oerhört vacker. Och stor. I jämförelse
med de prematura små bebisarna på neo var han en jätte
med sina 4636 gram. :o)

I dag är han då fem år, tiden har runnit iväg och jag undrar
lite varför det måste gå så fort!? Jag saknar det där lilla
livet som låg i mina armar....men samtidigt älskar jag
Razmus fantastiska berättelser som han serverar varje
dag. Han är en underfundig, klok och rolig liten kille. Han
får mig att le bara genom att komma in i rummet där jag
befinner mig. Han är sonen jag aldrig trodde att jag skulle
få, han är min älskade lilla sladd.

Och idag fyller han fem år!

Tack älskade lilla kille för att du finns i mitt liv! Tack för
att jag får vara din mamma....

Jag älskar dig, mer än jag trodde var möjligt!

/Mamma