Trött måndag!

Lila flitig som jag varit i helgen, lika trött är jag
idag! Fy fasen! Känner mig helt slutkörd och
det fastän solen strålar från en klarblå himmel
och dagsmejan är i full gång. Vill ut, men vet inte
om jag riktigt orkar. Ska promenera och hämta
lilleman senare idag, det kanske får räcka som
promenad - jag vet inte riktigt. Det är så oerhört
jobbigt när jag blir så här trött, men jag börjar se
ett litet mönster.

Först har jag några dagar när jag är som en
virvelvind, jag fixar och donar i 100 km/h och det
finns inget stopp på mig. Och oftast är det när det
är lite halvdant väder ute. Sedan kommer dagar
när jag är supertrött, energinivån är N.O.L.L och
det är knappt jag orkar med det dagliga.....oftast
skiner solen och det är superhärligt ute. Men inte
orkar jag njuta av det inte!

Att energin försvinner har ju med min utbrändhet att
göra. Jag har varit mycket tröttare än så här! För
några månader sedan sov jag i stort sett hela dagarna.
Jag lämnade Razmus på dagis och åkte hem och sov.
Jag var jätteglad de dagar jag orkade ta en dusch och
ibland orkade jag till och med stoppa in en maskin
tvätt. Mer än så var det inte och jag led! Det är inte
roligt att vara som en zombie, att inte orka med ett
dugg, att känna sig så totalt meningslös som människa.
Och så tillkommer känslan av stress över att livet
rinner en genom fingrarna, dagarna går och man inte
kan njuta av det. Det är fruktansvärt!

Som sagt är jag piggare nu, men är ändå inte alls återställd.
Jag har dagar då jag är totalt slut, då jag är så oerhört
trött att allt jag tänker på är att få gå och lägga mig. Dagar
då jag är överlycklig över att ha orkat med en enda sak.
Det är en trötthet som är svår att förklara och ännu
svårare att försvara. Där tillkommer ett problem som
gärna gör allt ännu svårare. Känslan av att man på något
sätt måste kunna försvara och helst också kunna förklara
sin trötthet, sin håglöshet, sin totala handlingsförlamning
och sin nedstämdhet. Men det är ju så att om jag ändå
visste vad allt det här beror på, om jag visste varför jag
inte riktigt kommer framåt och blir "frisk" skulle jag ju
naturligtvis göra något åt det!!

För vem vill egentligen leva som en zombie? Finns det
någon som vill bli så totalt mosad vad gäller självkänsla
och självförtroende? Nä.....det gör ju inte det.

När såna här dagar kommer försöker jag att orka göra
något som jag tycker om. Jag försöker lägga alla måsten
åt sidan och vårda mig själv. Oftast åker kameran fram
och oftast blir det inomhus. Har jag blommande blommor
är det gärna dom jag fotar, som idag. Har en gerbera som
jag fick av min mamma förra veckan. Gerbera hör till mina
favoritblommor, liksom tulpaner....

Har jag inte blommor hemma blir bilderna oftast fulla av min

lilla Razmus, han är så rolig att fota! Jag hade tänkt att försöka

få till en bild på oss båda, detsamma gäller Towe och Ida.

Det skulle vara kul att ha en bild på mig och mina barn tillsammans.

Själv försöker jag undvika att vara med på bild, men samtidigt

kan det kanske vara roligt om det finns någon enstaka så att

barnen har i sina album...:o) Vi får väl se hur det går med den

saken.