Det är natt...

...tyst...stilla...mörkt. Familjen sover tungt och  här och där
hör jag små snarkningar. Mörkret omsluter mig och får mig
att känna mig både trygg och orolig. Jag har alltid varit
mörkrädd. Alltid. Det har alltid känts otäckt att inte se, inte
veta vad som finns där i mörkret. Jag har många gånger undrat
vad just den känslan kommer ifrån, men inte hittat något svar.

Jag är så trött, så oerhört trött, kroppen och själen skriker
efter vila, men något vägrar ge mig det jag så väl behöver.
En orolig, rastlös, grubblande känsla som inte går att skaka
av sig - hur gärna jag än vill.

Jag kliver upp ur min varma säng, i mörkret hör jag hur Stefan
snarkar lite tyst. Blir lite avundsjuk. Det låter som att han sover
gott, jag vill ju också! Men istället tassar jag ut ur sovrummet
och  funderar på vad jag ska hitta på tills tröttheten vinner kriget
över oron, rastslöheten och grubbleriet. Bara jag inte hinner
få restless legs!! Får jag det kan jag lika gärna ge upp helt! Då
går det inte att sova hur jag än gör! Benen kan inte vara stilla, det
liksom kryper och jag måste hela tiden ändra ställning.

Tittar på burken med sömntabletterna. Ska jag. Ska jag inte. Väger
för och emot. Emotlistan vinner rent logiskt, men förlistan vinner
rent praktiskt. Döläge. Sömn är oerhört viktigt för mig just nu,
nyss hemkommen från sjukhuset ringer läkarens ord i mig. Får jag
för lite sömn kommer jag ju att hamna där jag var för inte så länge
sedan. På botten rent själsligt. Rent psykiskt. Rädslan för den
utsikten avgör. En sömntablett sväljes och nu börjar väntan på att
tröttheten ska infinna sig. Hade hellre somnat av min egen kropps
trötthet, men idag får jag faktiskt acceptera att det är medicinen
som får visa mig vägen till John Blund. Jag gillar det inte, men så
får det i alla fall bli.

I morgon är en ny dag med nya möjligheter och jag hoppas att
inget mer ska gå snett för mig och min familj. Jag, vi, behöver lite
harmoni, lite lugn och ro. Jag behöver hitta ork och själslig styrka
till att ta hand om dom som behöver tas om hand. Sambo som drar
ett stort tungt lass i och med min svaghet, dotter som har sina egna
funderingar och vanliga tonårsbesvär med allt vad det  innebär.
Son som är liten fast han så gärna vill vara stor. Som undrar och
oroar sig över sånt han inte ens skulle behöva veta vad det är!
Det gör mig så sorgsen. Mina älskade, och jag kan  inte finnas där.

Nä, nu känner jag att tröttheten närmar sig lite tveksamt. Jag ska
lägga mig under mitt varma täcke och bland mina mjuka kuddar
och bjuda in den....

Tack för att DU läste.....