koppla bort den. Inte en chans! :-/ Och det
finns inga som helst gränser på hur hårt och
intensivt jag sparkar på mig själv. Hur själv-
föraktet hånar och pockar på uppmärksamhet.
Ikväll tog jag tag i ett av mina svarta demoner,
skrev ett mejl som jag egentligen inte borde ha
skrivit - jag borde ha tagit diskussionen ansikte
mot ansikte. Men det blir aldrig "rätt tillfälle" till
det. Alltid något som kommer emellan, om inte
rent praktiskt, så är det jag själv som står i
vägen.
Hur som helst. Mejlet är skickat, och jag mår
riktigt dåligt. Hjärtat slår hårt och snabbt, jag
har svårt att andas ordentligt och tankarna
flyger runt utan ordning. Skammen bränner
mina kinder.
Hatar sånt här. Men jag var tvungen.
Usch. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att Du tar dig tid att skriva en rad :o)