mycket glädje och förväntan.
Den 19/2 -93 somnade min vän Caroline in efter
att ha kämpat tappert mot sin leukemi under ett par
år. Det sista året fanns jag vid hennes sida, vi blev
ganska tighta och jag delade några av hennes svåra
stunder.
När jag, helt oväntat, blev gravid fanns Caroline där
för mig. Trots sina egna svårigheter stod hon vid min
sida och bollade tankar kring graviditet och ensamt
föräldraskap.
Jag firade Carolines sista nyårsafton tillsammans med
henne och hennes familj, inte anade vi då vad år 1993
skulle bära med sig. Vi bestämde den kvällen att allt
svårt skulle vara över, Carolines sjukdom skulle vi
besegra.
Den kvällen frågade jag henne om det var okej att jag
döpte mitt barn till Caroline i andranamn om det var så
att det var en flicka jag bar på. Caroline sken upp och
blev så glad! Det blev också bestämt att Caroline skulle
vara med vid förlossningen.
Nu blev det inte så.
Inte kroppsligt i alla fall.
Söndagen den 21/2, på kvällen, lyfte jag telefonluren för
att ringa Caroline. Det blev ett av mitt livs jobbigaste telefon-
samtal. Jag minns det som om det var igår. Smärtan och
sorgen som vällde upp i mig när jag fick veta lever kvar
i mig, efter alla år. Jag vet att jag skrek rakt ut; Nej, nej,
nej.
Ann bad mig sätta mig ner efter att jag frågat efter Caroline.
Hon förklarade att ingen velat säga något till mig, eftersom
alla varit orolig för att förlossningen skulle sättas igång...
Sedan berättade hon att Caroline, lungt och stilla, gått bort
på fredagsmorgonen. Hennes sista tankar gick till mig och
mitt ofödda barn.
Tårar, sorg, ilska, frustration.....
I sin egen enorma sorg hade Ann och Christer ändå tänkt
på mig och mitt barn. På min förestående förlossning.
Saknad.
Jag hade tur. Jag hade min granne Ylva som kom och bara
höll om.
Måndagen kom och gick. Jag grät så jag undrade hur mycket
en människa kan gråta. När tar tårarna slut?
Tisdagen blev tom. Jag satt och var bara helt tom.
På onsdagen tog jag en promenad i rask takt. Det gjorde
ont i hela min kropp av ansträngningen, det slet och drog i
livmodern, men jag gick, gick av mig sorgen och ilskan.
Hur kunde du lämna mig nu Caroline?! Varför orkade du
inte kämpa längre?
På onsdagkvällen tog vi en magbild hemma hos Ylva, sedan
gick jag ner och la mig för att läsa lite. Det knäppte till och
sedan fick jag fruktansvärt ont, jag trodde jag hade ett
kraftigt magknip, så jag gick på toa, men inget hände.
Tillbaka vid sängen såg jag att det droppade något grönt.
Och jag hade så ont!
Strax innan ett på natten var Ylva och jag uppe på förlossningen.
4 cm öppen och krävde varenda smärtstillande dom hade! *s*
Ylva satt tappert vid min sida och hjälpte mig genom värkarna.
Jag klämde hennes lilla hand och bad hela tiden om förlåtelse.
I rummet andades en stillhet, ett lugn och en trygghet.
Caroline var med mig. Det var ju så vi hade bestämt.
Två petidinsprutor och en dryg timmes krystvärkar senare, kl
05.23 på torsdagsmorgonen den 25/2 1993 låg hon på mitt bröst.
Den fulaste, sötaste och mest underbara lilla tjej som någonsin sett
dagens ljus - min Ida Marie Caroline.
3880 gr och 53 cm lång. Helt perfekt!
Ett år senare, tidigt på morgonen, vaknade jag av en känsla av
tomhet. Det var så tyst, och så tomt. Jag visste genast vad det
var.
Caroline hade gått vidare. Hennes närvaro under Idas första år
hade varit så tydligt och så kännbart. Jag vet att Caroline varit
bekymrad över hur jag skulle klara min uppgift alldeles ensam.
Hon fanns där, tillsammans med mig och Ida, hela året. Tills
hon förvissat sig om att allt gick bra.
Hon hade fått frid. Hon kunde lämna Ida och mig och sätta
sig under ett blommande körsbärsträd i Nangijala och vänta
på dom hon längtar efter och saknar. Hon behöver bara vänta
en dag, för så långsamt går tiden i Nangijala, utan att för den
sakens skull bli långtråkig.
Jag har skrivit den här berättelsen förut, och kommer att skriva
den igen. Många gånger. För trots att det gått 17 år har min
saknad och sorg inte blivit mindre. Den finns där. Och jag vill
minnas. Jag vill minnas Caroline och hennes värme, hennes
generositet och person.
Vi ses i Nangijala Carro!
*saknar*
Och Ida Marie Caroline, jag älskar dig! Tack för att du finns!
Från första ögonblicket har jag älskat dig och mitt liv tog
en drastisk vändning, från att ha levt för mig själv, lever jag
för dig. Dina små fötter, dina små händer, din lilla näsa och
dina blå ögon tog mitt hjärta i beslag och den lilla människa
du blev, och är, fyller mig med stolthet varje dag.
Livet består av en mängd svåra val, ibland väljer man fel, men
för det mesta väljer man faktiskt rätt. Mitt val var lika enkelt
som rätt - jag valde livet, jag valde dig och jag ångrar inte ens
en nanosekund det valet! Älskade, älskade barn....
Min enda önskan i livet är att du ska vara lycklig och att du
ska få ett bra liv. Mitt hjärta tillhör dig! Jag finns här för dig, nu
och för alltid!
/Mamma
