Det finns ett rum, längst inne. Inte ett ombonat, varmt och
mysigt rum, utan ett rum med väggar av ohyvlat virke.
Svart och kallt. Ogästvänligt. Men mest av allt svart.
Det är ett förråd. Ett förråd där jag stoppat in det som
genom livet har gett mig mina sår. Allt som jag inte behöver
eller vill minnas finns där inne.
Nu är där fullt, och har varit så sedan 2007. Då började
det sippra ut minnen, minnen som jag glömt och begravt i
mitt ”förråd” sedan länge. Men nu var det fullt och hur jag
än försökte stänga den glipande dörren, ville den inte gå igen.
Jag försökte lappa ihop den spruckna dörren, fästa plankorna
av ohyvlat virke vid varandra igen. Täta.
Minnena forsade över mig. Minnen från ett förvirrat liv.
Ännu är jag bara mitt i livet, men så mycket finns det att
”stoppa undan” att mitt förråd är överfullt.
Hur tömmer man ett sånt förråd när man inte vill närma sig
det på något sätt? När de ohyvlade plankorna och allt svart
skrämmer en så mycket att man blir nästintill handlings-
förlamad? När förrådet är fullt av minnen av hur illa jag
gjort mig själv under min resa genom livet?! Smärtan som
givits mig av andra människor?
Känslan av ruttenhet och total meningslöshet som jag burit
med mig genom livet har genomsyrat precis allt som jag har
tagit mig för. Jag vill ha något bättre, känner för första
gången att jag faktiskt är värd det. I alla fall nästan. Lite.
Om jag tömmer mitt förråd – blir allt bättre då? Om jag tar
med mig en rulle plastsäckar och beger mig dit och tömmer
förrådet på allt ruttet, svart och kallt. Får jag möjlighet att
älska mig själv då? Får jag energin och kraften att skapa mig
något bättre, vackrare och starkare då? När jag har tömt mitt
förråd…..
Men jag vill inte dit. Jag vill glömma att jag ens har det där
förrådet, för om jag öppnar det på vid gavel och går in –
vad händer då? Sipprandet, det sakta porlandet av minnen
som rinner inuti mig är ju tillräckligt för att slå mig till
marken med full kraft.
Svarta mörka tankar fyller mig och en känsla av total
hopplöshet väller in genom min trötta kropp. Genom mitt
sinne och jag försöker febrilt att se det vackra omkring mig
för att stoppa dess framfart.
Det vackra som inte är nåbart, men som jag skönjer långt
där framme. Jag är medveten om att det finns, men jag når
det inte. En dag kanske, men inte nu.
Jag är glad att jag lever. Jag är tacksam för det jag har. Dom
jag älskar, och som älskar mig. Livet är inte helt genomruttet
och den insikten lever jag för. Just nu får det räcka – men en
dag ska jag gå till mitt förråd och tömma det. Jag måste bara
samla mod. För jag vet inte riktigt vad som finns där inne och
vad det kommer att göra med mig.
Jag kämpar varje dag, varje timme och varje sekund. Jag
kämpar för att ge mig själv rätt att njuta av livet och den
stund på jorden som blev min. Jag kämpar för att se det
vackra och alla gåvor som jag fått. Gåvor av kärlek, gåvor
av livet. Jag skrattar på utsidan, men gråter hela tiden
innuti.
Livet rinner mellan mina fingrar medan jag kämpar för att
nå fram och njuta. Korta stunder lyckas jag och av
tacksamhet och fragmenten av lycka som jag bär med mig
lever jag. Av kärlek till dom som finns runt mig, lever jag.
Jag kämpar - och det kan ingen ta ifrån mig!
