Älskade mormor!

Natten till idag somnade du in.

Morfar fick hem sin Marie och i körsbärsdalen

i Nangijala sitter ni nu under ett blommande 

körsbärsträd och fiskar. Ni samtalar om allt

som hänt sedan ni sist sågs och ingen smärta finns

kvar i era kroppar. Morfar har väntat länge på dig,

och på sista tiden har du nog längtat du också....

Mina tårar kommer att rulla nerför mina kinder länge

till. Du var min mormor och alla somrar jag spenderade

tillsammans med dig och morfar, med alla äventyr och 

all glädje kommer för alltid att leva kvar i mig. 

Jag gråter för att åren har gått, för allt svunnet.

För att du inte längre finns med oss. 

I mina tårar ryms också en del stillsam tacksamhet.

Tacksamhet för att du fick somna lugnt och stilla.

För att din smärta äntligen har tagit slut.

Dina leder värker inte längre, och nu, i Nangijala,

kan du röra dig fritt igen. 

Jag är så glad över att jag träffade dig för en vecka

sedan. Jag är så glad över att jag fick chansen

att pussa dig på pannan, stryka ditt hår och hålla din 

hand en stund.

För alla pussar du gav mig på pannan, alla

gånger du strök mitt hår och alla 

gånger du hållit min hand.

Älskade, älskade lillaste mormor.

Tack för allt! Du var älskad och du kommer för alltid

att vara saknad. Ditt minne lever vidare i mitt hjärta.

Vi ses i Nangijala mormor, under körsbärsträdet,

vid bäcken där fiskarna hoppar. Hälsa älskade

morfar!

/Carina